VERKÖN SOM FÖRR
En verklig berättelse av Einar Lundgren om livet på Verkön år 1918
Källa: Dokumentet kommer från ÖMKs klubbtidning Pinnratten 1 årgång 1980,
avskrift av Ulf Johansson, juli-augusti 2007 medlem i Dvärsätts båt och varvsförening och Östersunds motorbåtsklubb
Född i Östersund, och tidigt föräldralös, hamnade jag som 18-åring på ”Storsjöns pärla”, Verkön. Det var den 7 november 1918. Som Östersundsgrabb hade jag hållit i ett par åror, men på Verkön fick jag ro på riktigt.
Det var en stor upplevelse för mig att komma dit. Där var äventyret. Min lön var inte stor, men husrum, mat, tvätt och en del kläder uppvägde en del av lönen.
Min uppgift i arbetet var att passa upp lite här och där.
På gården var det anställt 1 rättare1 med familj med namnet Sköldqvist, 1 stalldräng, August Wiklund, 2 andra drängar, 1 ladugårdspiga samt 1 motorskötare.
Jag skriver detta för att vissa av dem kommer fram i mina minnen.
Verköns dåvarande odlade jord var 52 tunnland, dessutom hörde ett arrendetorp, Gruvan i Gärdsta, till Verkön, vilket sköttes av ”Per Annersa”.
Utöarna, de två östliga, hörde även till Verkön.
Numera ägs de av en dotter, fru Dagmar Key Åberg, född Behm. Där fanns lämningar av odlad jord, som nu är igenväxt av snårskog. På öarna fanns mycket grov och värdefull skog. Om somrarna fick fåren ha sitt sommarnöje där.
Före Behms tid ägdes Verkön av jägmästare Tigerhjelm och ön bestod av två gårdar, den nedre och den övre.
Den övre ägdes av Tigerhjelm och den nedre ägdes en tid av en som hette Strand, titel obekant.
Tigerhjelm var mycket intresserad av växthusodling. Han uppförde det ännu kvarvarande växthuset, numera omändrat.
Det går ännu värmekanaler längs väggarna från en stor värmekamin, som nu är borta. Han odlade även upp den så kallade skogsträdgården, öster om tornet. Stora pilträd och alla slags bärbuskar i långa rader. Allt är nu bara betesmark.
Det fanns även dagsverkstorpare på ön. På västra sidan av ön fanns Wiklundstorpet, Fagervik och Linds-torpet. Dessa torpare fick vissa dagar av året hjälpa till på gårdarna.
Nedanför Fagervik finns en järnhaltig källa, med kallt friskt vatten.
Familjen Behm och många andra brukade vallfärda dit och dricka av detta hälsobringande vatten. Därför var vi väl alltid friska och krya, och kanske vackra också.
Jag tänker märka ut platsen om någon vill dricka av vattnet och bli vackrare.
En besättning på 20-25 kor, 7 hästar, svin, får och höns hörde också till de tama djuren. Verkön var avdelat i två områden med en gärdesgård, norrskogen och söderskogen. Där fick boskapen avbeta ett område i sänder. En myckenhet av svamp kunde plockas på området där korna ej fick gå. Champinjoner, smörsvamp, blodriskor o.d. fanns det gott om. Nu skall man ha tur om man hittar en svamp.
På den tiden var Verkön nästan tabu. Behm var envåldshärskare, ön var ett rike för sig själv.
Jag vill även berätta om mitt värdfolk. Överstelöjtnant Sigfrid Behm, som köpte Verkön i slutet av 1800-talet. Då fanns det endast den lägre delen av villan, som tillbyggdes år 1905, som nu fått namnet ”Slottet”, av vilken anledning vet jag ej. Mig veterligt har det ej bott någon kunglig höghet där. Före detta var familjen Behm bosatta på sin gård på Strandgatan i Östersund, endast sommaren tillbringades på ön. Sedan villan blev tillbyggd blev vistelsen på ön hela året om.
Vatten och avlopp till bostäder och ladugård blev indraget samma år. Enligt uppgift skall det finnas 1 liter fin Cognac inlindat i björknäver nedgrävd tillsammans med vattenledningen som går mellan villan och rättarebostaden.
År 1914 uppfördes tornet på öns högsta punkt. Det var avsett att med hjälp av en vindturbin alstra el-kraft till belysning och vattenpumpning. I villans källare fanns det 64 stora batterier. På sommaren höll denna vindmotor den ström som gick åt, men på vintern måste en fotogenmotor hjälpa till med laddningen. Då passades på att pumpa vatten till bassängerna samt mala gröpe. Då Behm var mycket intresserad av båtar och motorer, var han väl rustad med en stor sågram med kantbänk för sågning av timmer till husbehov. Rester av fundament från sågen finns ännu kvar vid Sågviken. Därtill motorer för tröskning och vedkapning.
Av motorbåtar fanns 4 st. Den största, Verkön II var 12 m lång med 20 hk motor. Hon var Verköns lustjakt och Behms ögonsten. Hon hade maskinrum längst förut, salong med oljemålningar, sammetsgardiner och mjuka dynor. Alla mässingsbeslag väl putsade och blanka. Hon byggdes 1900 och kom till Verkön 1903. Samtidigt inköptes en mindre båt, som fick namnet Verkön I .
Hon såldes senare till jägmästare Malmgren, som döpte henne till ”Ebba”. Båda dessa båtar hade järnskrov och var byggda vid Express varv i Stockholm. Som kuriositet kan nämnas att den numera bortgångne kapten P.O. Ek på S/S Bergsviken, var den förste som körde dessa båtar.
En båt som vi kallade ”Sotaren”, med 5 hk, råoljemotor, 2 st utombordsmotorer, en stor färja för kreaturstransport, samt 3 st roddbåtar, en koster med spirsegel, fock och klyvare. Detta var Verköns flotta. Kostern blev senare såld till Östersunds Sjöscouter och blev omdöpt till ”Tjalmar”.
Efter ett år i tjänst fick jag genomgå en kurs i motorlära med 2 sjömaskinister som lärare. Sedan fick jag hand om all motorskötsel på ön. Var våren fin med kort sjöförfall, blev det en jäktig tid att få alla båtar skrapade och målade. En god hjälp hade jag av Behm själv.
För att återgå till villan, vill jag berätta om den och dess innandöme. Där fanns förutom jag som tjänstejon, 1 husfru samt 1 köksa. Överstelöjtnant S. Behm med fru Eva, är vårt husbondefolk.
I Behms första äktenskap med fru Anna, född Burman, dotter till träpatron Burman på Glasett på Frösön, föddes 5 barn, 4 äro bortgångna, endast Dagmar är i livet.
Bosatt i sin stuga på Verkön om somrarna. Äktenskapet upplöstes vid fruns bortgång år 1911.
År 1915 ingicks det senare äktenskapet med fru Eva, född Wideberg. Första gången jag skulle ro över fru Eva till Hovstan på Norderön ville hon ej följa med. Behm bara skrattade och sa: Jag ansvarar för Einar, det är ingen fara och han kan ro!
Orsaken var den att jag var liten till växten, inte lika stor, stark och vacker som jag senare blev. Sjön var lugn och allt gick bra. Och frun var nöjd med roddturen.
Min första jul på Verkön minns jag mycket väl. Veckorna och dagarna före jul var en jäktad tid. Bakning, tvätt, slakt och rengöring. Vi skulle slakta en större gris. En byslaktare från Norderön var anlitad, med sin stora träklubba och slaktmask. Slaktarn skulle sköta slaktmasken, rättaren klubban, jag röra blod och August hålla grisen. Dessutom stod Behm färdig med en armerevolver. Det bar sig inte bättre än att rättaren bommade med slaget, så grisen slet sig och kom ut i det fria. Det blev ett väldigt liv av röster och gristjut samt skottlossning från Behms revolver. Han sköt fyra skott innan nassen dog, men det gick fort och bra i alla fall. Det var min första julslakt. Skinkan och syltorna smakade bra på julafton, trots de många kulhålen.
Ja julafton, det var en upplevelse. Tidigt på dagen fick jag order att ”Frank”, en kritvit hingst, som användes vid finare åkturer skulle selas med den fina åkselen med lokar med silverbeslag och selkrok med 8 st olika klockor av koppar på, ett fint klockspel.
Åkrisslan blev förspänd och så körde jag upp till villan. Där instuvades mat, fläsk, korv, frukt och mycket annat. Sedan gick färden till Norderön med Behm och fru i baksätet, där allt det goda överlämnades till några mindre bemedlade familjer, med en önskan om en GOD JUL.
På kvällen då alla bestyren var undanstökade, samlades hela öns befolkning i det stora köket i villan. Där var dukat ett stort bord med julens alla läckerheter. Vi var 15 förväntansfulla gäster och värdfolk med glittrande ögon inför denna högtid. När värden hade bjudit till bords med en liten bön och önskat oss GOD JUL, började frosseriet.
Allt smakade jul. När gröten serverades, rimmade Behm många gamla fina grötrim.
Mandeln den fick ladugårdspigan, jungfrun kanske vi skall kalla henne. I alla fall gick den mandeln vägen, hon blev fru August Wiklund två år senare. En riktig högsommardag fick jag äran att ”Slupen”, (Verkön II), skjutsa dem till Sunne Prästgård och bevisa att de skulle älska varandra i nöd och lust. Hemkommen till Verkön bjöds det på bröllopsmiddag.
Tillbaka till julen. Sedan vi tackat för maten, var det tid för den stora julklappsutdelningen. Då samlades vi alla i stora salongen på övre våningen. Där brann en tjärvedbrasa i den öppna spisen. Frukt och mycket annat gott fanns framdukat. Någon jultomte fanns ej, men farbror överstelöjtnanten var julklappsutdelare och det passade han utmärkt till, med sina rim och glada skämt.
Sedan bjöds det på kaffe, 7-8 sorters kakor, konjak, punsch eller annan dryck. Några julsånger sjöngs så gott vi kunde och sedan tacken var avslutade var den julaftonen förbi.
Nej inte alldeles, vi karlfolk fick med oss socker och bröd för att dela ut till hästar och andra djur. De skulle ju känna även de att det var julafton.
På juldagsmorgonen gick två fullpackade åkrisslor till julottan på Norderön. Jag själv fick återvända till Verkön, ty hingsten gick ej att ha tillsammans med de andra hästarna i kyrkstallet. Sedan hämtades kyrkobesökarna för hemfärd. De sex jularna var sig alla lika
En episod från en ottefärd kanske jag skall berätta. Det var nämligen så att Behms syster, änkefru Julia Rydelius, bosatt på Behms föräldragård, kaptensbostället Stocke på Frösön. Hon tillbringade julen på Verkön. På juldagsmorgonen skjutsade jag som vanligt herrskapet till ottan. Samma hingst ”Franken” hade jag även då. När jag sedan skulle hämta hem dem igen, kom jag lite tidigt till kyrkan, men jag parkerade bredvid klockstapeln. Då klockorna började ringa blev hästen orolig så jag hade besvär att hålla honom.
Bland de första som kom ut var fru Rydelius. Hon fortsatte fram till sockenstugan där hon stannade och pratade med en katt som satt innanför fönstret. Nu är att märka att fru Rydelius var nästan stendöv, så hon skrek själv ganska högt när hon pratade.
Då Behm kom ut ur kyrkan bland en del andra, såg han att jag hade besvär med hästen. Han frågade sin fru om hon hade sett Julia? Nej. Då pekade jag mot sockenstugan. Han gick en bit däråt och ropade: Julia, Julia kom nu! Men hon hörde inte. Då gick han några steg till och röt, kanske i något lägre ton: Julia, kom nu din gamla kråkskramla där. Då hörde hon. Men Sigge, inte ska du väl svära på kyrkbacken, förmanade fru Eva. Ja, jag blir så förbannad när hon inte hör, fick hon till svar. (Det är inte så noga när militärblodet kokar över.)
Vintrarna på Verkön blev ganska trista och långtråkiga. Som nöjen var det någon enstaka dans på skyttepaviljongen eller G-T lokalen på Norderön. Men på Verkön kunde det hända att frun tog fram sitt enradiga dragspel och drog några trudelutter för att liva upp stämningen på ön.
Den mjölk som producerades gick nästan åt till hushållen. Ost och smör tillverkades och såldes en del . Mjölken kyldes varje dag på sommaren i det lilla kylhuset bakom det röda huset i övre gården.
Is togs upp i stora mängder, som sedan kördes till is-boden för sommarens förbrukning. Isen togs alltid upp i januari, då den var tjockast och hårdast.
Nu har jag berättat hur mina första år på Verkön, men nu är allt förändrat, men minnet lever.
Einar Lundgren
Ulf Johansson tillägger
Einar Lundgrens fru hette Elin. De bodde på Frösön och var klubbmedlemmar i Östersunds motorbåtsklubb.
Einar och Elin hade en liten motorbåt (snipa) som hette Sun.
Paret var mycket aktiva båtmänniskor, även vid hög ålder, och de gjorde många strandhugg varje båtsommar och Einar berättade gärna om sin tid på Verkön.
Vintertid var båten upplagd på ÖMK:s båtvarv i ett stort båthus i Göviken (där Landstinget Emft har sina stora lokaler i dag). Varvsspåret finns ännu kvar ner mot Storsjön.
Einar föddes den 1 november 1900 och avled den 14 september 1980
Elin föddes den 20 december 1910 och avled den 18 augusti 1993
1 Rättare var en arbetsförman vid jordbruk