Storsjöskutan
Om man ska berätta om sjölivet på Storsjön i modern tid kan man inte komma förbi epoken med Storsjöskutan.
Båten inköptes i början av 90-talet av ett antal personer för att berika livet på sjön.Man bildade Storsjöskutan AB.
”Skutan” är en Nauticat 44 med speciell skonertrigg. I normalutförandet har de ketchrigg men det här exemplaret var beställd i den originella segelförningen.
Båten har ett deplacement på 20 ton, längd 44 fot och en segelyta på 150 kvm. Hon är långkölad och sticker ca 1,90 m. Masthöjden är ca 18 m och det hade till följd att Vallsundsbron byggdes så hög. Båten var ju en näring och ett företag så det bedömdes, tur nog, så viktigt att bron blev som den blev.
Maskinen som driver i marschfart 7-8 knop är en Forddiesel på ca 130 hkr.
I Dvärsätts Båt & Varsförening är hon välbekant som medlem och var upplagd på varvet vintertid.
Klubbmedlemmarna Urban Eriksson (Ran) var delägare i ”skutan” och Lars Björk som är en skicklig hantverkare gjorde henne till en lysande pärla på sjön.
Båten användes som charterbåt och beställdes av företag och alla möjliga sammanslutningar för nöjesseglingar med förtäring på sjön.
Maten ombord kom från en restaurang och slutfixades ombord.
Efter vissa turbulenser i driften blev det så att undertecknad tog över körningarna tillsammans med Matti Myllykoski för säsongen 1995. Matti fungerade som kock, kypare, värd och gast och jag var skeppare och ansvarig för seglatsen.
Vi hade en underbar sommar 95 fastän det blåste mycket hela sommaren. .Matti, min kompis är en klippa när det gäller värdskap och kunna berätta om båten och ordna allt till det bästa för gästerna.
Själv stod jag nästan alltid ute på akterdäck och körde så gästerna fick rumstera inombords.
När gästerna vistades på däck var det ett krav att alla hade flytväst. Det höll vi benhårt på och ingen knorrade.
Ibland kom Matti upp och hade synpunkter på att kaffet eller ölen hamnade på bordet eller i värsta fall i knäna på gästerna. Problemet berodde på det dåliga vädret vissa dagar och att inte jag tog det tillräckligt lugnt
Hon var ganska jobbig att styra i medsjö och många varv på ratten blev det.
Vi gick ut vid 17-tiden och kom igen vid 1-tiden på natten och vissa nätter kunde man utan extra kostnad bjuda passagerarna på en solnedgång och naturupplevelse som säkert etsade sig fast i minnet.
Den sommaren gick jag till Verkön ca 30 gånger men vi hade även andra destinationer.
Det året öppnade Verköns restaurang och det gjorde seglatserna mindre lönsamma för det blev inte lika intressant med mat ombord längre utan nu ville man ha transport till ön och sedan äta på slottet.
Några minnesbilder från det året var att vårfloden var extremt hög. Sandsäckar lades ut i Badhusparken och
vi funderade på att lägga båten för ankare ute på sjön då kajkanten i stort sett försvann men det fixade sig.
Vår första resa ut till Verkön blev ovanlig för vi fick köra mot land och fendrarna blev värdelösa för ingen bryggkant fanns ovan vattnet.
För Thomèe hade man byggt upp byggställningar på bryggan för att kunna ta iland passagerarna.
Efteråt kunde man se en vit linje på träden, bl. a. på Andersön, hur högt vattnet kom denna försommar 1995.
Flera intressanta turer blev det med Skutan. Bl. a. när vi kunde segla hem från Verkön med sydvästvindar och behövde inte slå en gång på hela resan. De vana seglarna från stockholmstrakten, som var våra gäster, var helt saliga och man hade inte kunnat erbjuda bättre upplevelse. ”Det är precis som på havet!” hojtades.
En beställning gällde ett sällskap italienare som absolut ville ut på sjön. Det blåste småspik och man försökte avstyra det hela men de var påstridiga.
Vi gick upp genom Vallsundet men det var kraftig sjögång i byar upp mot 20 m/s så Tjalmar var inget att tänka på så jag gick mot Oxmelen och runt ner mot Andersö brygga för lite kaffedrickning. Då var en av passagerarna ordentligt sjösjuk så hon avstod kaffet.
En gång hamnade jag i problem. Vi hade en grupp som skulle ha en take off-träff på Verkön och det blev en stormig resa ditut. När hemresan skulle ske var det än värre och jag som skeppare fattade beslutet att inte gå ut på flaket. Vi beställde buss till Norderön och gick dit med båten och avlämnade gruppen. Jag hade många tvivel på om jag gjorde rätt, men bland passagerarna fanns flera sjövana båtägare från kusten som tyckte jag fattade rätt beslut. Med det var jag i stort sett nöjd för det gäller ju att de flesta mår bra.
Under en säsong hinner det ske ett och annat tekniskt problem och bl. a. hände det att en batterikabel gick av.
Vi hade en körning med en större grupp och man ville stanna i Tjalmarsundet för att hålla tal och bli lite högtidliga under däcksbelysning i för tillfälligt stiltje.
När det var dags att starta upp igen var det heldött. Då gällde det att hålla masken och starta elverket som också levereade kräm till laddaren. Då startade maskin och allt var frid och fröjd. Ingen märkte något.
Så småningom återvände Storsjöskutan till havet och är numera stationerad i Stockholm.
Det här handlade om också en parentes i livet!
Roland