Att Storsjön inte är att leka med framgår tydligt av denna berättelse av Roland Trapp som upplevde några skräckfyllda ögonblick under arbete med Nya Vallsundsbron 1996.
En vanlig måndag 1996
Eftermiddag måndag 29 juli, 1996 och gjutning förbereds på stöd 2 utanför Knytta. Vallsundsbron börjar ta form. Vi är 2 båtar förtöjda vid arbetspråmen med en mobilkran och vi förare deltar som hjälpredor till de andra jobbarna.
Då får vi anrop via arbetsradion att en tredje båt med en besättning av mätpersonal var i nöd utanför Optand.
Vi rådgjorde snabbt vi båtförare och det blev att jag tog ”min” båt och drog söderut mot haveriplatsen.
Väl framme insåg jag snabbt att det inte gick att komma nära den vattenfyllda haveristen som stod mot land och hela tiden tog in vågor. Det blåste bara ca 8 sekundmeter men med lite otur kunde jag ha hamnat i en liknande situation själv och försökte hålla mig på djupare vatten. Min propeller vispade i sten ändå och jag försökte kasta ut en lina för att kunna dra ut Tuffe, som båten hette, för att kunna länspumpa och få den flott.
Jag hade elverk och 220 V länspump ombord men misslyckades med uppgiften.
Varför haveristen hamnade just där beror på att några bojar slitit sig från markeringarna för där ön nu är belägen och man försökte bärga dom.
För mig var det bara at lämna dom där vid stranden, någon omedelbar fara var det ju inte.
Under mina manövrer kom det in ganska mycket vatten i båten från sjögången och min läns med 250 liter i minuten var igång så det borde inte ha varit några problem.
Men det var det, när jag kört ett par kabellängder insåg jag att länsen inte fungerade och att sjön slog över fören vi d varje våg, båten blev tyngre och tyngre och vakade inte med vågorna.
När jag insåg allvaret styrde jag mot land och hoppades nå fram i tid.
Men så mycket vatten låg i skrovet att motorn (en sug-MD96) sög i sig vatten och tvärstannade med knäckta vevstakar.
Jag tittade ut bakåt genom dörren och ser hur vattnet slår in över aktern. Då är det dags att kränga på sig flytvästen som hänger på en galge intill och det går ju bra sånär som att jag inte hinner dra igen blixtlåset innan vi sjunker. Får hålla igen flytvästen med handen och försökte ta mig ut men det var omöjligt när båten sjönk med aktern före och dörren vette akterut. Det var som en vägg och det var bara att följa med tänkandes att jaha det är så här det ska sluta.
Så småningom stannar eländet och jag känner som en hand som lyfter mig ut genom sidorutan på styrbordssidan.
Att märka är att hytten var ganska trång med många spakar och annat som man kunde ha fastnat i.
Hur som helst jag sugs ut och känner av botten för en kort sekund sen blir det uppstigning. Enligt expertis har flytvästen lite lyftkraft på det djupet och jag höll ju i den och hade bara en arm att ”simma” med.
Man konstaterade efteråt att det var 17 meter där jag började uppstigningen.
En del människor pratar om änglar och det vet f-n om det inte ligger något i det.
Det tog en evighet innan jag såg att det ljusnade ovanför huvudet och hann tappa sugen och lägga av men det var någon liten överlevnadsjäkel som höll emot. Tanken var kristallklar och jag kom på att jag sett fridykare på film som släpper små doser av luft vid uppstigningen och jag praktiserade samma teknik.
Nåväl uppe vid utan i vågorna gjorde man väl som alla andra ropade på hjälp. Jag hade ju bara en arm att simma med och de tar ju klent. Klädseln var inte så praktisk heller med overall och ylletröja.
Då kommer en roddbåt med en man mot mig från stranden. Han hjälper mig att dra igen blixtlåset på flytvästen och sedan greppar jag om akterspegeln för att bli bogserad iland.
Med fast mark under fötterna kommer jag in till roddaren/räddaren i ett fritidshus och får torra kläder. Men som jag trodde allt var OK, då kommer ambulans och brandkår och jag skämdes oerhört för att jag orsakat pådraget.
Det var nämligen så att mannen i fritidshuset stått vid fönstret och sett en båt vilket inte sker varje dag och ropar till sin hustru att komma och titta. När dom tillsammans ska titta nästa gång finns ingen båt där. Han fattar situationen och ber hustrun ringa räddningstjänsten.
Den här mannen som bor i Linköping fick senare Ganegie-medalj.
Jag kom på akuten och fick stanna över natten. Det enda dom hittade var ett litet hål på ena trumhinnan.
En dag var jag tvungen att vara hemma men dag 2 var jag åter på jobbet. Hade min egen båt vid Knytta vid tillfället och det var bara att återvända till brottsplatsen för att bogsera haveristen mot stan för lyft.
Ett företag från Sumdsvall fäste luftkuddar vid båten så den lättade från botten och sedan kunde vi dra den in till stenpiren vid f.d. Beijers.
Båten renoverades med ny motor och var i arbete efter någon månad.
Anledningen till haveriet var skräp efter tidigare renovering som täppte igen läspumpen, samt att Sjöfartsverket i efterhand ansåg att båten inte fick föras över en sjömil från land, d.v.s. Dåligt sjömansskap!
I efterhand kan man undra varför det ”gick vägen”. Det enda svar jag har är att jag var mentalt förberedd på att det kunde gå illa. Jobbet var tufft och alla med insikt kan verifiera detta.
Samt förståss det där med änglarna.
/Roland Trapp,10 år efteråt